Kära kollegor - det här kan bli långt…admin får flytta det till annan rubrik om det finns lämpligare.

Vi blev i början på april begåvade med en amstafftik, jag är en överengagerad aktiv friluftsnerd och husse är mera av en pys-mys-individ som trivs inomhus.

Nåväl…Goda vänner fick sin första amstaffkull efter två Championföräldrar, min särbo förälskade sig pladask i en liten prinsessa, jag med naturligtvis men hade massor av funderingar: Kan en soffpotatis och en friluftsnerd bli amstaffägare tänkte jag? En sån där hund som allmänheten är rädda för? Måste man vara ledig hela dagarna och träna hund? Hur får man då inkomst? Måste den vara på hunddagis? Men blir den präglad på oss då? Tankarna for.

Ingen av oss är tappade bakom en vagn, vi har tre snart vuxna barn så vi tänkte ja men shoot nu kör vi! Det vi inte vet det tar vi reda på och ser till att gå på kurser med henne. Litteratur införskaffades, bl a Eva Bodfäldt och Medeas böcker. Anmälde oss till valpkurs som startade när hon var 3 ½ månad.

Vi gick på handler träning när hon var tre månader hos Herr O´shea. Jag kände mig som en gås bland alla supervana utställningsutövare men vi trallade på i ringen med diverse övningar och han lät mig veta att hon har en underbar energi som jag ska se till att förvalta på bästa sätt.

Engagerad som jag är tog jag till mig "på bästa sätt". Ordentligt. Jag har sen vi startade på valpkursen tränat och tränat och tränat. Inte fysiskt då vi på inrådan av litteraturen,veterinär, uppfödare och instruktör fått rådet att inte belasta henne med för hård fysisk träning eller långa monotona promenader. Men vi har tränat vardagslydnad, tröttat ut henne mentalt med diverse övningar och låtit henne gå i kuperad terräng i skogen. En sådan följsam fröken vi fick, superfin i kontakten och lättlärd.

OCH så kom ju sommaren och novis som jag är tänkte jag att ja men TÄNK vad bra det blir med en flyväst och långlina och en vattenleksak! DÅ får hon ju utlopp för sin energi på ett skonsamt sätt…kan ni känna hur skönt det är de där dagarna när solen skiner och vinden blåser dig lätt i pannan och världen doftar hav? Sådana dagar vill jag aldrig gå in.

Knaspannan i mig hade inte en tanke på att jaga-den-där-vattenleksaken skapade en mängd stresspåslag i vårt energiknippe. Med resultatet att vi fick en hund, som varit så följsam, förvandlades till ett oregerligt monster så fort vi kom utanför dörren. Hon stod fullkomligt på tå av energi, bet och slet i kopplet och liksom SKREK för-i-helvete-husse-och-matte-kan-ni-skynda-er!

Hon tuggade sönder soffan när hon blev ensam, skor, fjärrkontroller. Oj då hon är kanske understimulerad tänkte jag ( men inte husse minsann, han tänkte tvärtom ) eftersom kvinnor alltid har rätt ( ironi ) gick vi på min linje och ja men visst då jagar vi pinnar i vattnet lite till då och träffar bullekompisen och leker och ibland var vi i hundgården en liten stund, så länge vi inte gick de där monotona långpromenaderna eller sprang med henne så var det väl inte för mycket? Min idiot.

…stilpaus………….

Familjen mådde plötsligt inte bra då vi funderade över vad vi INTE gjorde rätt? I min familj vill jag nämligen göra ALLT rätt, ett kontrollfreak av högsta rang. Ställde man ut MIG så skulle jag bli Champion, JAG LOVAR! Det är en historia för sig och mitt ansvar att arbeta med och jag vill påtala att jag raljerar lite nu, men ni som känner igen er förstår vad jag menar. Det är nämligen min förhoppning med mitt inlägg idag, att finna lite stöd hos er som känner igen sig. OM ngn gör det förvisso? Men jag är övertygad om att jag är långt ifrån ensam.

SÅ vad gjorde/gör vi nu åt det som jag åtstadkommit med prinsessan? Vi bokade privatlektion med vår instruktör, och fick receptet på PASSIVITETSTRÄNING. Vi är begåvade med en högtempad individ, tre av hanarna blev filbunkar.

Ja men visst läste jag i all litteratur att passivitetsträning var viktigt och fick inprentat det på valpkursen med fina övningar för det. Och jag TYCKTE nog att vi tränade det…lite grann iaf? Eller? I mitt jag-ska-göra-så-rätt-som-amstaffägare föll det där i kramp. Eller så kom jag i kramp? jag slutade använda min mage, hur känns hon? hur känns jag? Tillslut kom jag fam till att jag känns åt helvete ( förlåt att jag svär ) kände mig stressad över att inte ge henne ett gott hundliv. Klart att hon kände sig likadan, husse ska vi inte tala om.

SÅ i 4 veckor har vi haft diverse dämpande övningar, vi har lärt oss att en högtempad individ som vi begåvats med kommer att behöva "lagom - av - rätt". Och att vissa grejer får vi avstå för att det helt enkelt kommer att bli för mycket för henne. Vad det är och hur mycket av vad hon kommer att behöva för att vara i balans blir för oss att ta reda på.

Vad har vi fått för resultat  hittills nu då? Bland annat:

- en hundfamilj som kan ha pyjamasdagar tillsammans i soffan.

-en hund som går lugnt bredvid i sitt koppel ( nåväl de där brallrycken kommer ju då och då  och visst kan hon freaka ur ibland)

-en hund som kan sitta stilla längre stunder under promenadens gång.

-ljuvliga lugna off-road terrängpromenader där hon har koncentrationen att spåra.

- en vattenleksak som hänger på kroken i förrådet ett tag till

Vägen har bara börjat…på det där nya "lagom-av-rätt". En garanterad berg-och-dalbana av självkännedom.

Tack för ordet i cyber-rymden, du som orkat läsa igenom det här, känner mig som jag lagt ut en stor sten *puh*.