Haha åh, underbart inlägg 

För det första tycker jag att du har en otroligt bra smak som fallit så för just amstaffen, det är alltid kul när intresset ökar för min favoritras  Jag vet inte vart jag ska börja… Jag hade kunnat i detalj berätta hur underbart mitt liv har blivit sen jag skaffade min Jackson, men det tror jag inte mina fingrar orkar med riktigt, så jag får berätta lite kort istället.

Jag har själv suktat och drömt om att en dag ha en amstaff i flera herrans år. Förra året vid den här tiden var det bara en dröm. Men nångång i april förra året kom jag över en annons från kennel Stand Strong. Tre hundar fanns kvar, två tikar och en liten hanhund. När jag såg bilden på hanen började jag nästan gråta, för jag visste att det här var min pojke. Han såg annorlunda ut. Han var inte ens nästan lik något av sina kullsyskon. Så jag visste. Jag visste på en gång att han är en Fjordell! Jag ringde uppfödaren och frågade om han fanns kvar. Det gjorde han, men det fanns redan 3 andra spekulanter på honom, vilket gjorde att det blev en hel del ganska intensiva intervjuer, där uppfödaren fråga om olika saker, om planer och erfarenheter osv. De kommande dagarna var pest och plåga, vi visste ju inte hur uppfödaren resonerade. Jag sa bara precis ärligt vad mina erfarenheter av hundar och just den här rasen är. Som tur är, så är jag ju uppvuxen med hundar och har ganska bred kunskapsgrund. Men min pojkvän som också är intresserad av rasen, har enbart läst lite fakta osv. Han har aldrig haft en hund i hela sitt liv, så jag visste ju på en gång hur det skulle gå om det tar slut mellan oss, vem som ska ha hunden.

Helt plötsligt, en dag, ringer det. Det är uppfödaren. Hon har bestämt sig för att vi kommer bli de nya ägarna av den lille skiten. Tårarna bara sprutar, och vi går direkt in på internetbanken och för över tingningsavgiften. Det var ungefär 3 veckor kvar innan hundarna blir leveransklara. Tiden går så sakta. Men till slut, den 27 april blev jag amstaffägare. Känslan är oslagbar! Sedan den dagen, har alla mina dåliga dagar, blivit bra pågrund av Jackson. Varenda dag jag mått dåligt, känt mig ensam eller uttråkad. Så har Jackson varit där, fått mig gå ut på en uppfriskande promenad och gjort mig så glad för sina bedrifter. Varje ensam natt i min alltför stora säng, så har Jackson varit där och snarkat tungt alldeles intill mig, och fått mig att känna sån stark kärlek. Tänk att något så sött kan göra sådär mycket oljud.

Han har fått mig att bli frustrerad, han har förstört många saker. Men i slutet av dagen, är jag bara så j*vla lycklig att jag har honom! Han sticker aldrig ifrån mig, han lämnar mig aldrig i sticket. Han litar på mig när han är som räddast. Och min svärmor, som var livrädd för hundar, och som absolut aldrig ville träffa Jackson eftersom "han är en kamphund som mördar…" Idag frågar hon om hon kan få ha Jackson bara för dagen, för hon älskar honom så. Jag har aldrig råkat på någon som är så älskvärd som honom. Även om 90% av mötande personer byter sida av vägen när vi kommer, så är han bara en enda stor, mjuk och underbar nallebjörn! Jag önskar att alla fick uppleva detta. Jag tycker så fruktansvärt synd om alla fördomsfulla människor som är rädd för dessa hundar, för ingenting. De missar så mycket kärlek.

Jösses, förlåt… Det blev rätt långt. Men det var så kort som jag kunde få det. Kan inte förklara det bättre. Jag ser ingenting dåligt med en amstaff, de är ena riktiga kärleksmonster! <3